Photoart - Jari Arffman

Lokala bilder som humaniserande faktor i samspelet mellan den lokala och globaliserande världen

Jag har arbetat med Dokumentärprojektet Tammerfors sedan början av 2003. Det är en konstnärlig process där jag producerar lokala bilder så att jag humaniserar samspelet mellan den lokala och globaliserande världen. Jag tar och gör foton som ger uttryck för att tammerforsborna är lika värda att bli fotograferade som vem som helst var som helst på jorden. Jag fotograferar tammerforsbornas kulturella självhävdelse och -försvar i förhållande till det multinationella och internationella bildsamhället. Hur upplever de sitt eget samhälle, sin hembygd och hur syns det i dem?

Samtidigt baserar sig fotograferingarna på universella, globala reflexiva värden som har blivit en oskiljaktig del av det internationella samhällets trovärdighet och acceptabilitet. Sådana här oförytterliga värden är bland annat mänskliga rättigheter och konstnärlig frihet vilkas betydelse inte alls är lika självklar på andra håll i världen som i Finland eller i Norden. Förhållandet mellan det internationella och det lokala bildsamhället humaniseras eftersom de rättigheter och friheter som bestämmer förhållandet bestrider förmågan hos konstens internationella centrum att bedöma lokala bilder, deras betydelser och berättelser.

För Projektet fotograferar jag finländska stadsbor som lokala människor. De ger sin egen berättelse om sitt eget liv och arbete just där de är verksamma. Modern konst måste ha kontakt med den omgivande verkligheten både begreppsligt och erfarenhetsmässigt. Projektet handlar om dagens europeiska stadsbor i sina egna hembygder i det globaliserande bildsamhällets nordiska periferi, långt ifrån den internationella konstens centrum.

Projektets intendenten är professor Timo Vuorikoski.

Att vara lokal i det internationella bildsamhället
Under de senaste åren har dialekterna blivit allt mer populära i Finland. Det är en europeisk företeelse: ju mer man kräver att finländare skall avstå från tjära, memma och salmiak, desto ivrigare håller de fast vid dem. Den europeiska integrationen började på 1990-talet smälta och likrikta befolkningsgrupper på alla nivåer och samtidigt utrota deras mest utmärkande drag. Det blev värdefullt att bevara det egna samtidigt som man kan se dialekternas popularitet också som en reaktion mot engelskans övermakt.

Kännetecknande för den nuvarande dialektboomen är att dialekterna också kan användas i allvarliga sammanhang. Till exempel har Bibeln givits ut på många dialekter i Europa.

Det som gör dialektboomen förståelig är att olika europeiska länder nuförtiden är på många sätt mycket likadana. Konstnärer kan bytas från det ena landet till det andra och man kan inte alltid veta vem som kommer från Spanien, Frankrike eller till exempel Portugal. Vår gemensamma visuella kultur kan bytas mellan olika europeiska länder.

Förändringen har betytt att ekonomiskt och kulturellt starka länder i Mellaneuropa, såsom Tyskland och Storbritannien samt också Förenta staterna, har övermakt i modern konst. De här länderna kan sprida sin kultur överallt i världen och de har också de bästa förutsättningarna för att nå sina konstnärer och dessas verk.

Tack vare detta kan konstnärer i de starka länderna också framföra kritik genom sina verk och teorier och sin ställning i modern konst. De här konstnärerna syns starkt i kommunikativa nätverk såsom konsttidningar, internet, vandringsutställningar och användning av statsbidrag. Deras starka ställning ger dem möjlighet till synlig kritik i sina egna verk om de så vill.

Ju mer en modern konstnär verkar i konstvärldens periferi, till exempel i Finland, desto mindre får hans verk uppmärksamhet i världens centrum för modern konst. Konstnärens trovärdighet och framgång baserar sig mycket på de institutionella ramar där hans verk kommer fram. Då hänger trovärdigheten och framgången också samman med hans ekonomiska läge, varför stöd från internationella, nationella och kommunala institutioner är livsviktigt i konstvärldens periferi.

Alla länder har inte makt och övermakt i modern konst, och därför följer många konstnärer nutida trender i ekonomiskt och kulturellt starka länder. På det här sättet tror de att i de här länderna kan de delta i organiserade fotogrupper, få sina verk med i privata samlingar och bekanta sig med kuratorer eller visa sina verk på privata konstgallerier.

Då konstnärer följer den allmänna internationella konstmarknaden, delar de rådande internationella trender. På den här marknaden är man inte intresserad av språk och uttryckssätt i de lokala kulturerna eftersom den internationella konstmarknaden huvudsakligen kräver konstnärer som arbetar med så kallad fotobaserad konst (photo-based art). Arbetet som hämtar sin inspiration från lokala uttryckssätt och språk motiverar inte konstnärer eftersom deras verk inte kan produktifieras på tillräckligt effektiva och auktoritativa gallerier och museer eller på lika högklassiga festivaler i internationella konstcentrum.

Lokala bilder på internationella fotofestivaler och i finländsk fotokonst
I fotokonstens internationella samhälle har man bemött frågan om centrum och periferi genom att skapa tiotals internationella fotofestivaler i synnerhet sedan i slutet av 1980-talet. Den nyaste festivalen är Kaunas Photo Days som arrangeras i Litauen och den äldsta är Rencontres Internationales de la Photographie i Arles som firade sitt 35-årsjubileum i fjol. Festivalerna medför utställningar, föreläsningar, film-, video- och CD-romvisningar, workshopar, konferenser, portföljsvärderingar och informellt skapande av sociala nätverk. Nu är tiotals fotofestivaler uttryckligen en europeisk företeelse fast sådana arrangeras också i Latinamerika och Nordamerika. Bara i Finland arrangeras tre festivaler: LUMO i Jyväskylä, Backlight i Tammerfors och Helsinki Photography Festival i Helsingfors.

Internationella fotofestivaler i konstens storstäder som Barcelona, Paris, Madrid eller Montreal är undantag eftersom de flesta av dem arrangeras i små städer som ligger utanför huvudströmningar som i Arles i Frankrike, i Bratislava i Slovakien eller i Houston i USA. I många fall, såsom på festivalerna i Arles och Houston, var det helt enkelt fråga om att initiativtagarna bodde i de här städerna och delvis också härstammade därifrån: de ansåg att ett evenemang som en fotofestival skulle passa bra i deras hemstad och föra med sig både kulturell och ekonomisk nytta - den senare genom konstturismen.

I andra fall har man börjat ordna festivaler för att i första hand främja konstturism men det har också funnits fall där impulsen har varit kulturell självhävdelse och kulturellt självförsvar i det alltmer globaliserande internationella bildsamhället. Till exempel festivalen i Bratislava kom till eftersom man ville lyfta fram östeuropeisk fotokonst samtidigt som man visade betydande verk från andra håll. När konstvärlden decentraliseras, får det internationella bildsamhället en möjlighet att se viktiga verk som man inte kan se någon annanstans. Bilder från bland annat Östeuropa, tredje världen och andra periferier har fått ett mer positivt mottagande på festivaler än på konstmuseer.

I den internationella kontexten kan lokala uttryckssätt och språk ses som kulturell självhävdelse och kulturellt självförsvar i det internationella bildsamhälle som blir alltmer globaliserat och multinationellt. Lokala samhällen och grupper har vanligtvis mera frivilligt intresse - av kulturella och ekonomiska skäl - för sin egen kultur och dess uttryckssätt än för globala trender som har lyfts fram av internationella centrum eller för internationell konst som har lyfts fram lokalt.

Till exempel den internationella fototriennalen LUMO som arrangeras i Jyväskylä och som firade sitt 15-årsjubileum 2004 är stolt över att ha kunnat utställa internationellt högklassig fotokonst till stadsborna. Fotokonstnärer är ändå frustrerade i sina försök att humanisera samspelet mellan den lokala och globala världen eftersom utjämningen av maktförhållandet mellan centrum och periferi "ångestfullt ofta har lyckats bara för teorins, seminariernas och katalogernas del". (LUMO 2004, utställningskatalog, s. 9)

Som konstnär som kommer från Birkaland och Tammerfors måste jag ta hänsyn till det här problemet. Som konstnär har jag varit tvungen att finna ett projekt som har en konkret kontaktyta med den omgivande verkligheten. Detta betyder inte bara att man följer konstvärlden utan att man följer den förändring som sker i hela samhället och i dagens Europa och att man ser hur konsten kan vara delaktig i den här förändringen.

"Strävan efter att skapa trovärdiga och acceptabla europeiska strukturer och ny icke-territoriell suveränitet måste (…) förankras i lokala och regionala identiteter vars betydelse bara har förstärkts medan statliga strukturer har vacklat när globaliseringsutvecklingen fortskrider på ofrånkomligt anslående sätt. Men ett sådant här projekt måste också basera sig på övernationella eller universella, globala reflexiva värden som har blivit en oskiljaktig del av legitimiteten i ett så kallat internationell samhälle. " (Matti Wuori: Ihmisoikeudet maailmassa ja EU:n politiikka 2001, s. 12)

Dokumentärprojektet Tammerfors - hembygd som omgivande verklighet
Man kan anse att lokala uttryckssätt och språkliga drag härstammar från begreppet hembygd. Att man förankras i hembygden betyder att man är engagerad i den och trivs där. Också välstånd, lycka och kritisk hållning karakteriserar hembygden - det är inte bara en plats där man arbetar och bor.

Det var inte så länge sedan man var rädd för att den europeiska integrationen skulle bidra till att också lokala och regionala kulturer tynar bort. Man trodde detsamma om globalisationen: strömmar av kapital, varor, människor och tankar skulle likrikta oss slutgiltigt. Det verkar inte ha blivit så. Lokala och regionala kulturer har fått ett starkt uppsving på många ställen. Det lokala och regionala är nu positivt laddade ord som allt oftare förekommer bland annat i olika kommunikativa nätverk.

Hembygden bildas av många slags nätverk och omfattar både förnuft och känsla på samma sätt som konst. Samtidigt betyder hembygden mycket olika saker för olika människor då den också skapar en möjlighet till kritisk hållning i förhållande till den egna livsmiljön och dess företeelser. Idag vill människor också ha - de rent av kräver - konst i sina egna vardagsmiljöer till den grad att också estetiska värden så småningom måste tas hänsyn till i miljöplaneringen.

Det är intressant att fotografera tammerforsbor i olika stadsdelar ur det lokalas synvinkel eftersom människor enligt det man idag vet är alltmer intresserade av närsamhället som omger dem och av sig själva som dess uttryckare. Jag började med Dokumentärprojektet Tammerfors i början av 2003. I Tammerfors finns cirka 70 stadsdelar som bildar en fotogenisk helhet. I knappt 20 av dem jag har fotograferat när människor lever sitt liv och arbetar. Projektet tar ännu flera år och förutom en samlingsutställning har jag för avsikt att sätta ihop en fotobok.

Tammerforsborna är vackra!
Dokumentärprojektet Tammerfors är en konstnärlig process där jag kan producera lokala bilder och humanisera samspelet mellan den lokala och globaliserande världen. Jag producerar bilder av att man i Tammerfors är lika värda att fotograferas som var som helst på jorden. Jag fotograferar tammerforsbornas kulturella självhävdelse och -försvar i förhållande till det multinationella och internationella bildsamhället. Hur upplever de sitt eget samhälle, sin hembygd och hur syns det i dem?

Det är fåfängt att föreställa sig att man med ett sådant här konstnärligt arbete kan utjämna ojämlikheten mellan centrum och periferi i bildkonst, samhälleligt-politiskt liv eller mellan olika samhällen. Men det är klart att arbetet aktiverar och skapar självrespekt som behövs i dagens tammerforsiska-birkaländska-finländska-europeiska samhälle och dess invånares liv. Kanske här i periferin och långt borta kan man till och med se bättre än i världens konstcentrum.

Bilder som använder lokala teman kan inte produceras och presenteras bara av medier eftersom dessas perspektiv fortfarande är informativt och informationsbetonat. De har inte konstens unika möjlighet att dra samman information och känsla, något som inte ens det bästa mediet eller den bästa vetenskapliga undersökningen någonsin kan klara av, i motsats till konst när den är lyckad. Jag arbetar med det här projektet från mina egna personliga utgångspunkter medan bildjournalisten arbetar för en nyhetsorganisation, tidning eller tidskrift och stärker sina uppdragsgivares identitet. I konstvärlden är jag själv ansvarig för mitt eget perspektiv.

Den här texten har uppstått i och med arbetet och ursprungligen började jag med fotograferingarna med hembygden och det lokala som utgångspunkter.

Jag hoppas att Projektet medför ett ännu bättre samhälleligt liv och en bättre konst. Jag har processat och processar fortfarande om Projektet, se "Taiteen rajoja etsittiin oikeudessa" ("Konstens gränser söktes i rätten"), tidskriften Taiteilija 3/2005.

Tammerforsborna är vackra!